Originally posted 2022-01-10:

SödrⒶ Klubben publicerar “Den svenska socialdemokratins diskreta charm – Varför antifascism inte räcker till” online. Broschyren är ett kollektivt projekt vi har arbetat med i nästan två år, som ger en bild av den samtida politiska realiteten genom en historisk analys sett ur ett anarkistiskt perspektiv.

I broschyren argumenterar vi att den antifascism som för tillfället praktiseras har begränsats till en militant anti-nazism som saknar en holistisk politisk riktning och som fallerar att utgöra ett verktyg mot fasismens grundpelare i landet, precis som i alla länder: staten och kapitalet!

Broschyren blir tryckt på det självorganiserade Tryckeri Espurna (espurnadistro@riseup.net) i Malmö både på engelska och svenska (den engelska versionen finns tillgänlig som pdf här: The discrete charm of the Swedish social democracy and why antifascism is not enough

Med broshyren hoppas vi kunna tända en gnista för en diskussion såväl inom den autonoma/anarkistiska rörelsen som hos andra sociala aktörer som vill vara en del av en autonom och utomparlamentarisk kamp mot alla former av fascism och exploatering.

Vi är öppna för diskussion och presenterar gärna vår broschyr på bokmässor eller liknande evenemang. Ni kan nå oss på sodraklubben@riseup.net

Den svenska socialdemokratins diskreta charm: varför antifascism inte räcker till

SödrⒶ Klubben

Originally posted 2021-06-06:

Håll utkik i ditt lokala bokcafé, snart är den klar!

Under sommaren kommer vi i SödrⒶ Klubben att färdigställa vår broschyr ”Den svenska socialdemokratins diskreta charm – Varför antifascism inte räcker till”. I broschyren redogör vi för vår syn på antifascism, bl a genom att analysera den svenska modellen och idén om folkhemmet, men också hur antifascism idag förstås och praktiseras. Här nedan följer några utdrag ur broschyren. Broschyren i sin helhet kommer att finns både på engelska och svenska, och kommer att tryckas och skickas till flera bokcafér från norr till söder, samt publiceras digitalt.

”Samtidigt som antifascismen i många år har tagit sig en hegemonisk position i den radikala politiken i den autonoma/anarkistiska rörelsen i Sverige, är det mer än uppenbart att den numera saknar en konkret, välformulerad, och aggressiv analys och handlingsarsenal mot den chauvinistiska nationalstaten, parlamentariska demokratin och den kapitalistiska marknaden. Detta bidrar till att grupper som har förlorat sin väg bland parlamentarisk vänsterpolitik och “autonoma” positioner, riskerar att omvandla antifascism till en militant del av den institutionella vänstern. För oss är det oklart vad som har orsakat vad, vilket som är ägget eller hönan, men denna brist på analys kan leda till frånvaro av aktivism och vice versa.”

”Vi oroar oss över att en alltför endimensionell och näst intill tvångsmässig jakt på parastatliga nynazistiska gäng kan innebära att kontakten med den strukturella och systematiska utvecklingen av det moderna statskapitalistiska komplexet förloras. Vi argumenterar för nödvändigheten av att också erkänna och attackera de etablerade institutioner som definierar, stjäl och begränsar våra liv. För att förstå rörelsen måste vi ta itu med den historiska, politiska och ekonomiska kontexten som den uppkom i. Vi kommer även att återskapa sammanhanget och ange de viktigaste beståndsdelarna som har definierat den autonoma/anarkistiska rörelsen i Sverige. För att göra detta kan utgångspunkten inte vara något annat än den svenska socialdemokratin, den så kallade svenska modellen, och dess sammanflätning med uppbyggnaden av den svenska nationella identiteten och kapitalismen.”

”Den svenska modellen skapades inte enbart genom konsensuspolitik, nationell homogenitet, krigsneutralitet och social sammanhållning. Den skapades också i en dold, men tydlig, statlig chauvinism. Genom att använda begreppet ”folket” antog socialdemokraterna en metafor som ofta används av konservativa och nationalister för att åberopa traditionella värderingar. Metaforen om ”folket” drar en gräns mellan dem som hör hemma och de som inte hör hemma, och som därmed inte heller ska ha tillgång till den nationella välfärden. Det är först när en har övergett sin kultur och assimilerats som en kan blir en del av folkhemmet.”

”Sverige har inte bara varit en aktiv part i Europas rasistiska historia utan även bidragit avsevärt till den västerländska rasismens utveckling och genomfört rasistisk politik mot etniska minoriteter (romer, samer). Rasismen har genomsyrat såväl det politiska systemet, välfärdssystemet som vetenskapen. Än i dag utgör rasismen ett viktigt strukturellt inslag i det svenska samhället och staten. Från arbetet vid Institutet för rasbiologi (1922–1975), till upprättandet av en omfattande DNA-databas och polisregister över Romanifamiljer, för att nämna några få exempel, är den historiska kontinuiteten i den svenska rasismen ett faktum. Den socialdemokratiska välfärdsstaten har varit inkluderande och förenande för vissa, men exkluderande och repressiv för många andra.”

————————————————————————————————————————

“AFA startade sitt viktiga politiska arbete där Stoppa Rasismen misslyckats med att prioritera effektiv militant antifascistisk aktion. Stoppa Rasismen gjorde ett värdefullt arbete i asylfrågor och mot diskriminering, men var oförmögna att massmobilisera mot fascistiska möten, så som den 30 november 1991. En grupp anarkister tog initiativ till en antifascistisk arbetsgrupp som skulle stoppa fascisternas möte. Under många år hade nazisterna använt 30 november för att visa sig på de svenska gatorna, för att misshandla människor, och för att sprida nazistisk propaganda. Men 1991 tog det slut. En bred blandning av antifascister gick ut på gatorna i både Stockholm och Lund, och genom en mångfald av protestmetoder, inklusive militans, stoppades de fascistiska mötena. Detta ledde i september 1993 till lanseringen av ett rikstäckande nätverk med namnet Antifascistisk Aktion. Sedan dess och fram till idag har AFA en imponerande historia av värdefullt antifascistiskt arbete. Under många år kom fascisterna att känna knivseggen från AFA och andra antifas mot strupen.”

“Delar av den autonoma och antifascistiska rörelsen, med hegemoniska tendenser, framträder med ett Janusansikte. Medan de leder och genomför imponerande antifa-aktioner, kampanjer och protesthändelser är deras dynamiska, värdefulla kunskap och förmåga att mobilisera i huvudsak riktade endast mot nazistiska grupper. Trots många antifascistiska/autonoma gruppers påstådda antikapitalism och antistatlighet tycks den antifascistiska rörelsen tvångsmässigt fokusera på direkt aktion och enbart mot parastatsfascistiska organisationer, lumpna medlemmar i nazistiska organisationer och ibland mot rasistiska mainstreampolitiker. För oss utgör antifascism en revolutionär metod för att bekämpa all slags förtryckande auktoritet, och inte en begränsad militant anti-nazism (förvisso med spektakulära effekter och resultat) som ibland flirtar med parlamentarism och samorganiserar utomparlamentariska protesthändelser med parlamentariska partier. Vår antifascism ställer inga krav på en mer human stat, uppfattar inte skiftet av parlamentariska block vid makten genom en kostnads-nyttoanalys, tolererar inte anställda inom statliga repressiva myndigheter i våra led, och har inget förtroende för det borgerliga juridiska systemet. Beroende, tolerans, försoning och förhandling med det rådande systemet innebär alltid en risk för assimilering. Denna här typen av interaktion för den svenska modellens hegemoni multiplicerar och cementerar stöttepelarna för det svenska chauvinistiska projektet: socialdemokratin. Detta är monstret som hegemoniserat, kontrollerat och styrt livet i det svenska samhället i årtionden. Och monstrets ansikte är motbjudande. Om du tolererar och vänjer dig vid monstret, kommer du snart att själv likna monstret. Om inte, kommer monstret snart att slå tillbaka mot dig.”

“Vad förväntar vi oss egentligen när vi ber den liberala staten att döma och straffa nazister med samma lagar och juridiska processer som de använder för att försöka döma antifas, anarkister, autonoma och arbetarklassen? För det första erkänner vi motvilligt det statliga monopolet på rättvisa. För det andra, stöder vi oavsiktligt (?) de borgerliga institutionerna. På så sätt tar vi ett ekande avstånd från våra egna principer – på grund av opportunistiska och egennyttiga “taktiska skäl”. Denna typ av interaktion med statliga institutioner elminerar hela poängen med självorganiserad, militant gräsrots-antifascism. Ingen stat är vår allierad! Rättegången mot nazisterna efter attacken i Malmö innebär ett stort antifascistiskt fiasko. Det sätt som vissa grupper och individer hanterade rättegången på, lugnade ner den antifascistiska rörelsen. Det blev ett avståndstagande från våra egna metoder, och erbjöd nazisterna en politisk seger med den liberala statens eloge. Hittills, så vitt vi vet, skedde inga aktioner efter frikännandet av nazisterna. Det är naivt, ahistoriskt och odialektalt av en autonom och antiauktoritär antifascistisk rörelse att be om smulor av borgerlig rättvisa och att befinna sig i ett dialektiskt förhållande med staten – den svenska staten med sin chauvinistiska och rasistiska historia. Att utvidga den svenska exceptionalismen även till den autonoma/antiauktoritära rörelsen är ett stort politisk misstag som hypnotiserar den rörelse som finns, rentvår den svenska staten från dess fascistiska natur och skapar en antifascism med extremt begränsade perspektiv. För oss räcker det helt enkelt inte med denna typ av antifascism.“

————————————————————————————————————————

“Vi måste motsätta oss social kannibalism såsom den utvecklas i arbetsmiljöer, i det offentliga rummet i den moderna metropolen, i ekonomins konkurrens och i den övervakade miljön på sociala medier. Vi måste motsätta oss statens naiva berättelser om nationell plikt och offrandet för nationens bästa. Vi måste vägra underkasta oss nationell enighet och respekt för nationella gränser. Vi måste kriga mot alla profitörer och mäktiga, oavsett nationalitet; mot rasistiska, främlingsfientliga, heterosexistiska, sexistiska, patriarkala, fundamentalistiska logiker och beteenden. Motstånd mot fascism innebär eskalering av sociala- och klasskamper som bidrar till att förbättra vår levnadsstandard, att utveckla band av klass- och social solidaritet, att radikalisera vår kamp och att längta efter frihet. Som anarkister kämpar vi för ett statslöst och klasslöst samhälle som kommer att inkludera snarare än att utesluta. Mot fascismens/nationalismens homogeniserande verksamhet föreslår vi självorganisering i grupper och nätverk (fackföreningar, lokala grannförsamlingar, kooperativ eller kollektiv, ockupationer och kollektiva boenden).”

SödrⒶ Klubben

Originally posted 2020-11-27:

Uppror överallt!

Det är inte första gången fascister visar sig i Malmö, denna gången begav de sig till Stortorget för att i beskydd av polisen provocera invandrare och skända religiösa symboler. Några begav sig även till en cykelväg i utkanten av Rosengård för att bränna Koranen. Medan staten och kapitalet utför en till attack mot de svaga, de fattiga, de förtryckta; i form av nedskärningar i vården, stängda gränser, kraftig ökning i antalet arbetslösa och storskaliga systematiska trakasserier från snuten (Operation Rimfrost, REVA), bestämde sig fascister från både Danmark och Sverige att ännu en gång spy ut sin islamofobi och rasism.

Men statens och kapitalets lakejer uppstår och agerar inte i ett vakuum. Den svenska staten och dess institutioner har under århundranden förföljt, trakasserat och utnyttjat invandrare. Dagens islamofobi påminner oss om antisemitism och hur den instrumentaliseras för att flytta fokus från en allt hårdare vardag med förändringar i anställningsskyddet, brist på läromedel i skolor, techjättarnas skatteflykt, penningtvätt genom svenska banker, löneslaveri och för att legitimera statens väg till totalitarianism. På samma sätt som under andra världskriget, omvandlas en del av befolkningen till en separat grupp och stigmatiseras med religiösa kriterier.

Statens främsta syfte är att beskydda de priviligerades tillgångar och intressen genom att skapa syndabockar! Då är det dags för resten av oss att omvandla orättvisan, diskrimingeringen och frustruationen till något mycket mer explosivt, förgör det som förgör oss!

Inget krig utan klasskrig!

Attackera den fascistiska statsapparaten!

Ingen religion förenar oss, ingen gräns separerar oss, ingen stat är vår

Solidaritet med de som lever under statens och kapitalets förtryck

SödrⒶ Klubben

Originally posted 2020-04-25:

POLIS ÖVERALLT…

Operation Rimfrost, REVA, Gränskontroller… Massarresteringar, Massvisitationer, Etnisk profilering, Fastighetsräder, Utvisningar, Jakt på papperslösa…

Det börjar med renoveringar och gentrifiering. Fortsätter med polisrazzior, kriminalisering av människor, och övervakning av minsta lilla vrå i staden. Kriget mot fattiga, migranter, och de som inte klarar överleva den nyliberala dystopin är här. Operation Rimfrost är bara ytterligare ett av den totalitära polisstatens ansikten, som är här för att bevara den kapitalistiska ordningen och sociala kontrollen. Konstruktioner som “kriminella” och “farliga områden” skapar ett behov av än mer social kontroll, anti-migrationsåtgärder och ökad övervakning.

Den svenska staten attackerar, återigen, de som utmanar “den allmänna ordningen” och den kapitalistiska normen: migranter, fattiga, brukare, klassamhällets marginaliserade, och alla andra som försöker överleva på varje tänkbart sätt.

Men vem är det som definierar kriminalitet? Är det inte kriminellt att inkomstklyftorna och det gradvisa upprättandet av klassamhället i Sverige ökat snabbare än i något annat OECD-land? Är det inte kriminellt att andelen av befolkningen som riskerar försättas i fattigdom ökar som en av de snabbaste i EU sedan finanskrisen 2008? Risken att falla i fattigdom beror på var du föds. 2016 riskerade 13% av den svenskfödda befolkningen att hamna i fattigdom, för utlandsfödda var samma siffra en tredjedel. Den alltmer synbart orättvisa fördelningen av rikedom i Sverige speglar sig även i segregation i skolor och bostadsområden.

…FRIHET, INGENSTANS!

Solidaritet med de osynliga, de marginaliserade och de som är förtryckta av systemet..
Den största kriminella organisationen är staten!

SödrⒶ Klubben
sodraklubben@riseup.net

Originally posted 2018-09-10

Som varje valår har diverse partier ökat sin närvaro på gator och torg ju närmre valdagen vi kommer, utöver partierna i riksdagen vädrar även fascistiska partier möjlighet till politisk makt. I denna cirkus av politiker blir vi i den utomparlamentariska vänstern kontaktade för att i samarbete med “vänster”partier arrangera protester mot diverse fascister. Många gånger motiveras samarbetet med att allt engagemang i frågan bör uppmuntras, och att det vore ett strategisk misstag av oss att vara kompromisslösa i vår ideologi. Men vad innebär det egentligen när vi samarbetar med partier eller deras ungdomsförbund? Vi ställer oss frågan om detta verkligen är något som gagnar vår rörelse, eller tvärtom?

De flesta politiska grupper och sociala rörelser vi i SödrⒶ Klubben samarbetar med och ser oss som en del av kallar sig för, eller ser sig själva som en del av, den utomparlamentariska vänstern. Så vad betyder egentligen utomparlamentarism? Ordets egna innebörd är alltså utanför parlamentarismen. Parlamentarismen är det statsskick som innebär att en regering väljs att styra landet genom representation. I Sverige innebär detta att partier vart fjärde år röstas fram i en folkomröstning för att styra landet. Detta är alltså något den utomparlamentariska vänstern motsätter sig, eller i alla fall borde motsätta sig, i och med vad våra politiska visioner har för slutmål. Vi tror inte att kritiken mot parlamentarismen är något vi behöver gå in närmre på, preaching for the choir osv… Hur kommer det sig då att grupper som ser sig som en del av den utomparlamentariska vänstern ändå väljer att samarbeta med partier? Hur kan det ens vara möjligt att inte aktivt stödja sin samarbetspartner? Detta är för oss något helt oförståeligt.

Men om vi, trots att vi är väl medvetna om parlamentarismens förrädiska effekt på våra liv, ändå väljer att samarbeta med partier så får vi ju också ställa oss frågan – hur långt ska vi sträcka oss i vårt samarbete? Hur långt är egentligen steget från ungdomsförbund till partier? Hur långt är steget från Vänsterpartiet till att samarbeta med Socialdemokraterna? Något som vissa grupper inom rörelsen redan gjort. Skulle vi samarbeta med en moderat för att den är antirasist? Skulle vi som rörelse kunna ta del av en demonstration anordnad av bland annat borgerliga partier bara för att den är mot en rasistisk organisation? Förlorar vi då inte vår ideologi? Blir vi inte till slut bara ännu en organisation eller “rörelse” utan ideologisk grund?

Vi ställer oss också frågande till hur det kan vara strategisk smartare för oss att ingå samarbete med partier än att själva organisera våra egna grejer? Kommer inte vi, genom samarbetet, att också bli ihopkopplade med parlamentarismen och samarbetspartnerns politik i övrig frågor? Hur kan vi, i samarbete med V, frånskiljas deras ställning om inre gränskontroller och ökad militarisering? Hur kan det vara smartare att sammankopplas med dessa ruttna idéer istället för att sätta vår egen agenda? Hur kan vi kalla oss utomparlamentariska samtidigt som vi samarbetar med parlamentariker? Deras inbjudningar till samarbeten är inget annat än ett opportunistiskt parasiterande på vår aktivism och ett ökat väljarstöd. Varför skulle vi vilja ge dem den kredabiliteten? Vårt samarbete blir i längden ett stödjande av deras parlamentariska åtaganden.

Om vi hela tiden anpassar oss till en rörelse och ideologi som är totalt väsenskild från den vi är en del av, kommer det att påverka vår praxis negativt. I samarbetet med partier måste vi hela tiden lägga band på oss. Vi får inte säga det ena, vi får inte göra det andra – för det går inte i enlighet med partiernas linjer. Till exempel har Vänsterpartiet gjort klart för sina medlemmar att de INTE ska säga att de är kommunister – ens om de är det. Hur kan vi då samarbeta med dem som anarkister, frihetliga socialister, autonoma marxister och samtidigt få föra fram vår linje? Om vi ändå samarbetar med dem, menar vi då att vi ska ge med oss och låta bli att göra uttryck för vår agenda? I så fall gör vi bara partierna en enorm tjänst och oss själva en enorm otjänst. De har en rörelse som är baserad på att vara aktiv en gång vart fjärde år, den utomparlamentariska rörelsen arbetar politiskt 365 dagar om året varje år och är ständigt aktiv. Om vi förlitar oss på deras handlingskraft (som senast mot AFS i Malmö den 2/9 2018) för att genomföra till exempel en motdemonstration kommer det bara leda till att vi själva glömmer hur vi kunde organisera demonstrationer som den mot Svenskarnas Parti i Limhamn, eller demonstrationen efter attacken på Möllan 8e mars 2014, för att inte tala om att de två stora nazistmarcherna vi har haft i Sverige – Salem och 30 Nov – inte ens längre existerar. Samtidigt kan det leda till att vi försummar vår militans och att vi fortsätter ännu längre in på det spåret vi redan är på väg och anordnar fester och jippon istället för politiska manifestationer och demonstrationer. Å andra sidan har svarta blocket redan bytts ut mot glitter och glamour, så frågan kanske snarare är – kan vi komma tillbaka från detta?

Att samarbeta med partier som utomparlamentarisk rörelse är bara slöseri med tid, och att tro att det är på lika villkor är att vara naiv. Bland annat kan vi ju se hur ojämn spelplanen är med tanke på statens Nationella samordnare mot våldsbejakande extremism, där socialdemokraten Mona Sahlin var huvudpersonen till en början. Att samarbeta med ett parti som tillsätter en sån post och beskriver oss som ett hot är rent av befängt. Det enda ett parti bryr sig om är att vinna röster till nästa val och om de vill samarbeta med oss som rörelse, vi som egentligen (bör) står i rak motsatt position till dem, kan det endast röra sig om att de vill göra just det – vinna röster. I allra högsta grad partier som V och S som håller på att bli av med all sin kredibilitet som arbetarpartier har inget att förlora men allt att vinna på att samarbeta med oss. De bryr sig egentligen inte alls om vår rörelse, förmodligen inte ens särskilt mycket om sakfrågan (förutom enstaka individer).För övrigt bör vi inte glömma bort att V fördömde RF som organisation och kastade ut medlemmar som visade stöd för dem. De ser inte antifascismen som en fråga där vi ska samarbeta med folk som har andra metoder – så varför skulle vi?

Vi vägrar vara den militanta grenen av de parlamentariska aktörernas politiska projekt. Vi anser att den enda riktiga antifascismen också är antistatlig. När vi säger att vi är utomparlamentariska så menar vi utomparlamentariska. Vi har inget intresse eller något att vinna på att samarbeta med dem som vill härska över oss, vare sig de är socialdemokratiska vänsterpartister eller blåa sossar.

Glöm aldrig att alla positiva och progressiva idéer som idag är förutsatta inom den parlamentariska politiken kommer ur rörelser som var liknande vår. De kommer från anarkister, kommunister, feminister och antirasister som vägrat att acceptera hur samhället sett ut och fungerat. Suffragetterna kravallade, brände och till och med sprängde saker för att göra sin röst hörd. Den fackliga och arbetsrättsliga kampen är kantad av kravaller och olika typer av dåd, bland annat Amalthea som vi alla så väl känner till. Den underjordiska motståndsrörelsen mot nazismen under 30- och 40-talet spelade en stor roll i Hitlers fall. Pride-tågen började med Stonewall-kravallerna. Reformerna som dessa kamper resulterat i är idag politisk basföda och endast bastardiseringar av våra idéer, våra ideologiska ståndpunkter och våra visioner. Vi har fortfarande makten att förändra – men vi måste vara villiga att ta den och inte foga oss efter partiernas vilja.

För en utomparlamentarisk och självorganiserad rörelse i konflikt med stat, kapital, fascism och parlamentarism!

SödrⒶ Klubben