Originally posted 2022-06-29:
Den svenska staten har tagit ett historiskt steg mot ett medlemskap i NATO, ett alternativ som de svenska regeringarna sedan 1949 kategoriskt har undvikit. Valet att ansökan om medlemskap trodde många av oss bara några månader sedan inte var möjligt. Hur kommer det sig att den svenska staten ändrade sig nu? Varför vill majoriteten av svenska politiker skynda på en ansökan och medlemskap i NATO? Vad innebär ett svenskt NATO-medlemskap för staten och kapitalet, och vilka konsekvenser har det för resten av oss? Vad är NATO och hur har NATO utvecklats historiskt? Med denna text vill vi inte ta någon sida i den internationella antagonismen mellan nationalstater och mellanstatliga organisationer. Ju mer de mäktiga plundrar våra liv, desto mer matar de oss med nationalism, ras, nationella identiteter och internationella allianser. Vi är inte intresserade av att delta i deras geopolitiska terrorbalans, som enbart erbjuder misär, krig, död, miljöförstöring, och människor på flykt. Vi vill däremot gärna förstå, analysera, kritisera och ge vårt anarkistiska perspektiv på denna historiska händelse. För oss handlar NATO inte om fred och försvar, utan om krig, drönare, bomber, ockupation, koloniala relationer och exploatering. NATO innebär att alliera sig med diktatorer såsom Turkiet, att låta sig styras av och gå med på deras krav och deras fascistiska idéer. Vår anarkistiska position är att vara emot krig, även emot ett imperialistiskt aggressivt krig. Vi kompromissar inte vår tes med att försvara en stat och dess liberala demokrati. Vi är inte intresserade av att välja sida i ett krig mellan stater. Vi alliera oss inte med det mindre onda, såsom många nu vill beskriva NATO. NATO:s essens är krig: de förklarar sig själva som en legitim försvarare av nationell mark. Vi säger: FUCK NATO!
NATO: en blodig “fred” och säkerhet
Den nordatlantiska fördragsorganisationen (North Atlantic Treaty Organization) är en mellanstatlig militärallians mellan 30 stater i Europa och Nordamerika. Enligt egen utsago är NATO:s syfte att “arbeta för och säkerställa fred och säkerhet i medlemsstaterna”. Alliansen regleras genom nordatlantiska fördraget (även känt som Atlantpakten), som trädde i kraft 1949. Den viktigaste beståndsdelen i samarbetet är den aggressiva kollektiva försvarsklausulen i artikel 5 som föreskriver att ett väpnat angrepp på någon av medlemsstaterna i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot dem alla och att en attackerad medlemsstat följaktligen ska bistås av övriga medlemmar.
Från början var NATO främst en politisk sammanslutning, men i och med Koreakriget, i juni 1950, utvecklades organisationen till en militär struktur med USA i styrande position. Atlantpakten band samtliga medlemmar till att dela risker, skyldigheter och privilegier av ett kollektivt försvar – ett begrepp som ligger i kärnan av alliansen. Pakten hade som primärt mål att skapa ett avtal av ömsesidig assistans för att motsätta sig risken för att Sovjetunionen skulle förlänga sin kontroll över Östra Europa och andra delar av kontinenten. NATO:s förste generalsekreterare, Lord Ismay, erkände att organisationens mål var att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”, och det var exakt vad NATO gjorde. NATO var varken en allians av suveräna stater eller en mellanstatlig organisation utan ett mellanting av de båda, vilken hölls ihop av en gemensam fiende – Sovjetunionen. NATO:s målsättning var att hindra sovjetisk inblandning i den västerländska ekonomiska och politiska sfären och bli en politisk-militär union av stater, centralt styrd av USA och förenad av sina hegemoniska politiska doktriner (marknadsliberalism, realpolitik, nationell suveränitet, parlamentarism och kollektivt försvar).
Efter Berlinmurens fall 1989 och Warszawapaktens kollaps 1991 vore det logiskt att förvänta sig en upplösning av NATO, eftersom det sovjetiska hotet inte längre fanns. I stället för att lösas upp arbetade USA, med Tysklands hjälp, för NATO:s expansion österut i syfte att etablera sin hegemoni i Europa. 1999 signerades NATO:s expandering österut med löftet att organisationen skulle nå gränsen till Ryssland trots att västerländska ledare hade lovat Mikhail Gorbachev att detta inte skulle hända. Flera röster i Väst kritiserade beslutet och varnade för ökade nationalistiska, militaristiska och antivästliga tendenser i det post-sovjetiska Ryssland. Dessutom fanns en risk för att utlösa ett nytt kallt krig. Putins ankomst till makten 2000 blev dock början på en relativt stabil period i relationerna mellan Ryssland och Väst. Putin accepterade etableringen av amerikanska baser i Central-Asien, stängde ned de sovjetiska baserna på Kuba och drog tillbaka Rysslands soldater från Kosovo. Som belöning förväntade sig Putin att det post-sovjetiska området skulle erkännas och respekteras som en rysk intressesfär av Väst. Samtidigt blev de europeisk-ryska relationerna i början av det nya milleniet stärkta. Internationell geopolitisk business as usual!
Under de följande åren deklarerade USA sin intention att placera ut en så kallad “robotsköld” i Östeuropa, vilket gick emot ett samarbetsavtal som explicit uttryckte att alliansen inte avsåg att placera ut vare sig kärnvapen eller trupp i nya medlemsländer. Dessutom ifrågasatte USA avtalen om kärnvapen, och lämnade 1970 ett avtal med Sovjetunionen som innebar en begränsning av antiballistiska missilsystem (används som motanfall mot missilavfyrade kärnvapen). USA:s inflytande i området fortsatte. NATO har sedan 1997 utvidgats fyra gånger österut. Dessutom har NATO-medlemmar historiskt stött regimer såsom Euromaidan i Ukraina 2014 som Ryssland ansett fientliga.
NATO:s mål har utvidgats parallellt med sitt territorium. USA har instrumentaliserat NATO för att finna legitimet att föra krig när FN inte skulle godkänna det, såsom attacken mot Serbien 1999 och bombningen av Libyen 2011. I båda fallen använde USA NATO för att förvandla dessa krig till “mångsidiga”, dvs. inte unilaterala attacker mot enbart USA. Men NATO har också blicken framåt och på hela jorden. I juni 2021 publicerades “NATO 2030” vilken beskriver “an ambitious agenda to make sure NATO remains ready, strong and united for a new era of global competition […] NATO needs to adopt a more global approach to tackle global challenges to Atlantic security.”. Konstigt nog handlar NATO:s “Atlantic security” numera om Kina, ett land som bekant ligger vid Stilla Havet. Under denna instabila, aggressiva och polariserade världsordning valde Sverige att ta sida och bryta sin komfortabla låtsasneutralitet.
En svensk tiger.. jamar
Den svenska staten har i decennier påstått sig vara såväl neutral som alliansfri, vilket inte stämt med verkligheten. Det är en illa bevarad hemlighet att den svenska statens “neutralitet” egentligen är någon slags vända kappan efter vinden-strategi. Den svenska staten har, i vissa fall passivt, och i andra aktivt, deltagit och valt sida i mängder av väpnade konflikter sedan 1814 (då staten genomförde sitt så kallade sista krig, genom fälttåget mot Norge). Under andra världskriget var den svenska statens officiella hållning att förhålla sig neutral. En “neutralitet” som bland annat tillät nazityska militära transporter till och från Norge genom svenskt territoriet, samt handel och frakt av svensk järnmalm till nazitysklands militära industri. Även under kalla kriget var den svenska statens officiella hållning “neutral”, men långt efter kalla krigets slut framkom det att Sverige bedrivit djupgående samarbeten med NATO, i största hemlighet, genom informationsutbyte om sovjetisk försvarsplanering. Strax efter kalla krigets slut anslöt sig så till slut den svenska staten till det av NATO nybildade Partnerskap för fred (PFF) och intog därmed en ställning som officiellt partnerland. Sedan dess har den svenska staten upprepade gånger aktivt deltagit i diverse insatser (t.ex. i Kosovo och Afghanistan), genom att tillhandahålla militära trupper till NATO:s förfogande. De senaste åren har dessutom allt fler gemensamma övningar med NATO genomförts inom svenskt territorium.
Sedan 1962 har Sverige deltagit i de internationella nedrustningsförhandlingarna, fram till 2021. Den 22 januari 2021 trädde FN:s konvention om förbud mot kärnvapen i kraft efter att 86 länder signerat avtalet. För första gången någonsin står Sverige utanför ett multilateralt nedrustningsavtal, trots att man 2017 var med och godkände konventionen. Hur kommer det sig? Allt pekar på att USA:s dåvarande försvarsminister hotat Sverige med att om avtalet signerades så skulle det påverka försvarsarbetet mellan USA och Sverige. Sverige valde lydigt att inte signera avtalet. Den svenska staten har effektivt undanhållit sin ställning till NATO, och har i flera decennier ljugit om sin alliansfrihet och neutralitet. Sverige har definierat sig som såväl neutralt som alliansfritt, även om detta aldrig varit en sanning i praktiken, fram till idag då ett stundande inträde i NATO ligger för fötterna.
Det strategiska valet av den svenska staten, oavsett regering eller parti, är att Sverige blir en del av NATO:s geopolitiska imperium. Den senaste tidens eskalering mellan NATO och Ryssland har lett till att den svenska staten nu officiellt valt att ge upp både sin låtsas-neutralitet och sin så kallande alliansfrihet för att närma sig ett medlemskap i NATO. Det hela började med att regeringen skickade vapen till Ukraina och med detta valde att blandade sig i kriget (vilket egentligen även skett i andra internationella kriser). Sanningen är att den svenska staten ensidigt har varit på NATO:s sida i de konflikter landet valt att officiellt ta ställning i och/eller skicka styrkor till. På senare år har dessutom en förändring av språket skett, och den svenska staten kallar sig numera hellre “alliansfritt” än “neutralt”. Det har visat sig vara en god politisk strategi då landet har kunnat delta i, samt välja, de konflikter de tycker är viktiga, och kanske framförallt vilka konflikter de tror att andra (USA) anser det viktigt att de bör delta i, och i och med det knutit sig närmre och närmre NATO-imperiet med hjälp av samarbets- och krigsövningsavtal (Kosovo, Afghanistan, Irak, Syrien, m.m.). Denna strategi gäller de inhemska politikernas och kapitalisternas ambitioner att positionera sig i den internationella konkurrensen och avancera sitt intresse i Baltikum. Det är ingen tillfällighet att statsminister Magdalena Andersson meddelade att anslaget till det svenska militära försvaret ska öka till två procent av BNP i mars 2022. Det är samma procent som NATO begär av sina medlemmar att spendera på militära kostnader.
Osäker säkerhet för de flesta, säkra pengar för få
Det stundande svenska NATO-medlemskapet propageras för genom retorik om att skapa medborgerlig och statlig säkerhet. Men vilken typ av säkerhet är det staten faktiskt resonerar om, som NATO kan erbjuda? Den dominerande beskrivningen av säkerhetsbegreppet kopplas till en ökad militarism men det måste finnas utrymme att diskutera säkerhet utifrån andra synsätt, vilket skapar frågan om vad säkerhet är och hur säkerhet kan skapas, och för vem? Den svenska staten och kapitalet har länge tjänat enorma pengar på vapenproduktion, men i och med Rysslands invasion av Ukraina har den tidigare vapenexporten, där det går att gömma sig bakom fina ord som “icke krigförande länder”, övergått till “vapengåvor” till ett land i krig. Neutralitet och alliansfriheten är därmed redan omkullkastat. Dessutom insisterar USA, under NATO:s paraply, på att placera ut ett missilförsvar i Europa som egentligen innebär en provocerande och oroväckande kapprustning med Ryssland. Samtidigt har Ryssland startat ett aggressivt krig, med Kinas tolerans, och försöker förtrycka alla sorters progressiva sociala rörelser i det post-sovjetiska området. Vi har inget med dessa planer att göra. Varken den svenska statens intresse eller den internationella kapitalismen representerar eller bryr sig om vår säkerhet och vårt välmående. Meddelandet är klart: antingen blir vi begravningsentreprenörer åt staten och kapitalet eller så blir vi dess lik.
Frågan om mellanstatliga alliansers betydelse för vår ”säkerhet” är per definition irrelevant för oss. Ingen stat är ”säker” för oss, precis som vår vilja att återta kontrollen över våra liv är farligt för alla stater, alla förtryckare. Vår säkerhet vilar på solidaritet, ömsesidig hjälp och direkt stöd till varandra. Under ett krig mellan stater eller när en överstatlig allians byggs är det vapenindustrins intressen och säkerhet som tas omhand, skyddas och favoriseras. Genom Sveriges inträde i NATO och indirekt deltagande i Ukraina-kriget öppnades nya marknader, nya försäljningar görs, och nya profiter förväntas för den svenska vapenindustrin, och den svenska staten förväntas plocka nya geopolitiska poäng. Samtidigt förtrycks viljan och intresset bland de som lever i detta land i det nationella intressets namn. Den nationella enigheten försäkrar social fred, döljer klasskillnader, och säkerställer politiska och ekonomiska profiter åt eliten.
Det främsta argumentet som den svenska regeringen använder för att legitimera sin NATO-ansökan är rädsla. Hur slutar en vara rädd? Vi måste överta kontrollen över våra liv, sluta delegera våra öden till statliga och mellanstatliga administratörer, att bli ett handlande subjekt. Vi behöver bygga solidaritetsnätverk med våra kamrater världen över. Inte minst med de anarkister som strider mot fascismen i Ukraina och Ryssland. Med den revolutionära rörelsen i hela Kurdistan – den som Magdalena Andersson nu säljer i utbyte mot NATO-medlemskapet – som kämpar emot den turkiska fascismen. Med våra kamrater i USA som strider mot rasism, patriarkat, polisvåld och ökande sociala klyftor. Med anarkister i Sudan som efter militärkuppen lever ännu farligare än tidigare, och vars protester slås ner med brutalt dödligt våld. Med självorganiserade punk-kollektiv i Indonesien som vägrar passa in i en överexploaterad turistindustri. Och inte minst med de anti-statliga protesterna i Ecuador som ihärdigt blockerat viktiga vägar under flera veckor och tvingat regeringen på knä. Vi behöver bygga solidaritetsnätverk med alla världen runt som inte passar in i statliga normer och ekonomiska reformer, med alla flyktingar, oavsett om de är ”goda” vita flyktingar från Ukraina eller om de tillhör grupper som den västerländska metropolen håller utanför sina gränser. Vår säkerhet är i våra egna händer och alla kan vara med – med sina styrkor, förmågor och olikheter.
Krig startas inte av de förtryckta och exploaterade, krig startas av stater och kapitalet. Så länge det finns stater och kapital kommer krig fortsätta att vara ett medel för mellanstatlig och kapitalistisk antagonism. Alla stater är per definition imperialistiska eftersom de söker att expandera sin exploatering och intressen. Varje stat är alltid redo för krig och använder sin militära makt som hot och förhandlings-medium såväl i utlandet som i sitt eget territorium. Sveriges ansökan till NATO visar på ett materiellt och symboliskt sätt att den svenska staten önskar att delta i det globala maktspelet och försäkra sig om vinster, intressesfärer och ostörd mark för kapitalistisk verksamhet. Vi är dock de som får bära konsekvenserna, antingen med blod, flykt, eller med ekonomisk fattigdom. Medan Sverige söker sig till NATO skenar inflationen och våra plånböcker plundras ännu en gång. Var så säker på att det är de fattiga i Ryssland och Ukraina som betalar kriget. Även sanktionerna mot den ryska staten kommer att drabba vanligt folk. Resten av oss kommer att betala för höjda energi-, mat- och bensinpriser samt höjningen av den svenska militära försvarsbudgeten.
Sveriges medlemskap i NATO handlar inte om din säkerhet. Snarare tvärtom; militära allianser, krig, och geopolitik hotar din existens, ifrågasätter din ekonomiska självständighet och attackerar din värdighet. Det är inget som är säkert med ett NATO-medlemskap. Sveriges ansökan är en del av den internationella omfördelningen av makt. De maktfulla i Ryssland, i USA, i Europa, i Ukraina, i Turkiet och i Sverige arrangerar ännu en gång vår förslavning och ber oss välja våra slaktare. I ett permanent undantagstillstånd, militariseras vårt samhälle och vår vardag systematiskt. Från polisoperationer i Malmös fattiga områden och permanenta gränskontroller till pandemilagen för hanteringen av coronaviruset, och den totalitära digitala övervakningen av vår existens, upplever vi kriget här, på våra gator och i våra hem varje dag.
Kapitalismen producerar kontinuerliga kriser som hanteras till sin egen fördel genom att tvinga på befolkningen en känsla av chock, panik och maktlöshet som leder till mer auktoritär styrning av massorna, mer exploatering, isolering eller utkastning av oönskade invånare. På detta sätt, lever vi i en ständig krigssituation som normaliserar maktens begär av social disciplin. NATO-ansökan är en del av terrorn mot människor. Denna apparat av rädsla accelererar militariseringen av vardagen och förstärker disciplineringen av samhället med kontroll, digital övervakning och poliser. Behovet av en större makt som ska rädda oss från den interna och externa fienden, den synliga eller osynliga inkräktaren som hotar den imaginära nationella svenska gemenskapen och enigheten skapas. Kriget, osäkerheten och reproduktionen av hotet från en erkänd stor fiende framstår som det ideala fältet för att praktisera och bekräfta den nationella förebilden. Inom ramen för detta behov av “säkerhet” och “skydd” som speglar dagens militaristiska och nationalistiska diskurs, skapas och förstärks myten av en ”ren nation”. Å ena sidan möjliggör denna diskurs behovet av uppoffringen av “alliansfriheten” för säkerhet, å andra sidan normaliseras rasismen, i det vi kallar de mäktigas definition av krig och fred. Denna diskurs etablerade NATO som den enda lösningen för den svenska suveränitet just nu.
Vi är anarkister och vi kämpar för raseringen av varje stat
Vi erkänner ingen “rätt” eller “försvarande” stat eller allians. Vi kommer inte att ta ställning i ett krig mellan stater och vi kommer aldrig att opportunistiskt favorisera ett allians-medlemskap utifrån en nyttokostnads-analys. Vi ser inte våra liv som varor. Vi har inget gemensamt intresse med någon stat eller allians, eller med någon annan som sitter på makt. Vi står vid sidan av och delar solidaritet med alla som exploateras, mördas och utarmas pga. krig och allianser såsom NATO. När staten och kapitalet med hjälp av media försöker terrorisera och utpressa oss genom att konstruera nationella fiender och kommande krig, svarar vi att vi vägrar bli en del av en nationell enighet, varken i freds- eller krigstid.
Vi är anarkister och stödjer omvandlingen av mellanstatliga krig till den sociala revolutionen, av mellanstatlig allians till antinationell ömsesidig hjälp. Vi solidariserar både materiellt och moraliskt med de som vägrar militariseras och delta i nationalistiska konflikter. Vi stödjer deserteringen i krigstid och vapenvägran under fred. Vi propagerar för sabotage mot krigsindustrin och militären. Vi motsätter oss deltagande i mellanstatliga allianser och nationella gränser. Vi vägrar döda varandra eller alliera oss med bossar och stater. Vi fortsätter klasskampen för social frigörelse från stater, religioner, kapitalet, patriarkatet, militarismen, exploateringen av naturen, exploateringen mellan människor.
Det är dags för den pantsatta att jaga kungen i stället!
Solidaritet med våra kamrater som kämpar emot den ryska och den ukrainska staten.
Med alla som motsätter sig NATO.
Med alla desertörer och människor på flykt i alla krig.
Med alla invandrare och offer för klasskriget.
Desertera nationell enighet, beväpna klasslösa drömmar!
Sabotera NATO och Sveriges deltagande i krig eller allians!
Krossa Sverige och den svenska nationalismen!
För att allt vi hatar sedan vi var små finns här, bär nationalstatens flagga, patrullerar våra gator i Malmö och kommenterar färgen på våra hårstrån.
SödrⒶ Klubben
